Jakten på den perfekt redigerade bilden har gått för långt. Fotografer har en tendens att sträva efter det felfria, vi sitter i timmar och redigerar bilder. Ibland högst mediokra alster som vi med modern teknologi förvandlar till veritabla mästerverk.
När det kommer ut en ny kamera som har ännu högre upplösning än den nuvarande värstingen så känner vi oss tvungna att uppgradera bara för att hänga med. Färdiga inställningar till redigeringsprogrammen från namnkunniga fotografer säljer som aldrig förr.
Risken är att vi lägger mindre tid och kraft på själva fotograferandet och mer och mer på redigeringen och inte utvecklas som fotografer längre, bara som bildredigerare.
Jag gjorde ett experiment vid min senaste barnfotografering. När jag kände mig trygg med urvalet från studiokameran plockade jag fram min gamla Leica M9, ställde in den på monochrome Jpeg och körde några exponeringar.
Tillbaka till det fundamentala
Jag märkte genast hur mycket mera noggrann jag blev med allt från komposition till exponering. Bara en sån sak som att ta tillbaka fokuseringen från autofokus gjorde att jag kände mig upprymd i studion för första gången på länge.
Jag saktade ner och tänkte på kompositionen, när man inte har 60 megapixel att beskära så blir ju kompositionen oerhört viktig, precis som med analogt.
Jpeg vill man inte redigera och tanken var att bilderna skulle vara klara direkt ur kameran. M9 renderar jättefina svartvita jpeg som påminner om analog film, upplösningen är blygsam men hur ofta beställer kunderna större utskrifter än 40×50?
Jag tycker det ser helt okej ut, långt ifrån perfekt, bakgrunden är inte helt vit, men är det verkligen perfekt kunden vill ha?
Bilderna får nästan ett analogt uttryck.
Jag tror på fullt allvar att om vi lägger samma tid och kraft på att hitta, komponera och exponera bilden som vi idag lägger på efterbearbetningen så blir vi bättre fotografer.
Personligen tycker jag att det är lockande att föreställa sig att bilden kan bära sig själv – direkt från kameran. Lite bakåtsträvande kanske men jag gillar tanken på att fotografiet lämnas orört.
Jag har inte tillräckligt stort självförtroende för att helt överge de andra kamerorna och raw-filer men med lite träning kanske muskelminnet kickar in.
Det var ju trots allt så vi gjorde förr i tiden.
//Lasse